En del skyr den som pesten. Andra begriper sig inte på varför det måste vara så mörkt eller räds de egna tolkningarna av mörkret. Kanske räds de att rota i det som ofrånkomligt finns därunder, där inne i oss alla? Vem vet. Själv har jag ända sedan barnsben alltid blivit knäsvag av fascination, förtjusning, förvirring och däremellan allt som oftast också rent euforisk av fotokärlek till det svartast svarta. Det är en kärlekslåga som inte flammar intensivt på daglig basis, vi är så trygga med varandra numera, men det är en glöd som inte förkolnar; ett virke som saknar motstycke.
En del av fascinationen bottnar i det oförutsägbara.
Att jag faktiskt aldrig i förväg vet eller kan kontrollera vilken bild som faktiskt gör sig i svartvitt eller inte. Ett vanligt ”nybörjarmisstag” – eller kanske är det mer rättvist att kalla det entusiastisk fäbless? – är annars att kasta på ett färdigt svartvitt filter på alla bilder. I ivrigt hopp om att svärtan ska ersätta vad bilden kanske saknar i konstnärliga kompostionsambitioner. Jag har också varit där. Givetvis. Kameran har varit min vän sedan 10, 11-års ålder och i begynnelsen var det svårt att stå emot det mesta med över: övermättade bilder, överexponerade bilder, överediterade bilder. Ständigt i jakt på kontrasternas kontrast.
Och jag är fortfarande på jakt. Kommer nog alltid att vara det. För oss som är besatta av ljus, för det är ju i grund och botten vad det handlar om, finns det nämligen någonting djupt tillfredsställande när känslan av ”där satt det!” infinner sig. Det är givetvis en ytterst subjektiv känsla och bedömning, ty alla har vi ju våra estetiska preferenser och de varierar dessutom – över tid, beroende på sinnesstämning, hunger, hormoner, livsfas. Samma bilder som 16-åriga Malin kämpade med i Photoshop betraktar jag med viss moderlig ömhet i nuläget. Samma kärna som jag dock försökt att utveckla och förädla går det att spåra även i mina bilder anno 2021.
Det är en svartvit glöd som inte förkolnar.